Blog Image

KORAD TJH Hässlehoffs Lime-Ylvadoter

Foto

Till fotoalbumet

Här kan ni följa Limes kompisar Gaia & Nala!

Certprov Spår

2014 Posted on Tue, April 01, 2014 23:55:14

Vi körde och vi körde. Det var en bra bit ut och jag en kurskamrat som heter John och hans hund Iggy körde ut och hade spårområde 1 och 2 som låg bredvid varandra. John var först ut och sen var det då min tur. Domarna som såg barska ut kom fram och jag skulle koppla om Lime och börja gå patrullstig för att göra ett spårupptag. Då baspersonalen inte var nöjd med Limes halsband och koppel så var halsbandet utbytt till en strypkedja och jag var osäker på hur jag skulle koppla om till icke stryp så Teddy (kursledaren) hjälpte mig. När han kopplade om sa han att vi inte vill ha för löst koppel så Lime kunde sticka iväg på en egen utflykt och då frågade den ena domaren om hon brukade rymma. Jag sa att det hade hänt men att hon alltid kom tillbaka…………när hon var färdig. Då röt den ena domaren till i stil med att det minsann var ett dåligt ledarskap jag hade. Jag valde att inte kommentera tillbaka utan började patrullen. När Lime letade spår gick jag och funderade på halskedjan. Iaf så hittar Lime spåret och jag gör tecken till domarna. Efter några meter vänder Lime och följer spåret åt andra hållet och Teddy säger att jag ska följa henne. Sen gör vi halt, går ner i låg ställning, kopplar om och sen säger domarna tack och hej. Nu var vi själva och hade 1,5 timmar på oss att hitta minst 1 av 3 föremål och slutet.

Nervositeten stiger……..och vi går iväg. De första 100-150 meterna är mer eller mindre raka spåret utan några konstigheter. Sen stöter vi på en vägg av ”energiskog” som är i min höjd. Smala täta grenar överallt. Jag tänkte att det var för snårig för att någon människa kan ha gått igenom där och börjar fundera på om Lime redan har tappat spåret och gått över på viltspår. Jag gör halt och Lime går i en stor cirkel runt mig men in i samma spår och vill plöja igenom grenarna och jag hänger på. Grenar piskar mig i huvudet och på kroppen jag får hålla båda armarna framför huvudet för att inte blir allt för skada. Jag känner mig mörbultad och trött…..”fan att jag är sjuk och har jag redan gett allt”, tänkte jag. Då lättar snårigheten upp och jag ser att Lime stannar och står över någonting. Det är nästan så att jag får tränga mig fram för att se vad det är. Jag tyckte att jag hade skymtat en pinne precis innan Lime dök över den. EN PINNE MED TEJP PÅ!!!, vad står det? SPÅR 2 blablabla. Jag hinner inte läsa mer förrän jag inser att det är första apporten. POW! Jag berömmer Lime samtidigt som kroppen fylls av adrenalin och jag känner mig stark som stålmannen. ”Fan vi kommer klara detta” tänker jag. Allt vi behövde var slutet. Vi dricker lite vatten och sen drar vi vidare. Terrängen är lätt och öppen. Vi går länge……..nästan för länge, och vi kommer närmare och närmare en liten skogsväg som vi går parallellt med. Men Lime är noga med vilken sida hon går runt träd så jag känner att vi är rätt på det och BOOOOOM, en tygbit och Lime stannar och markerar lika bra som på den första.

SPÅR 2 står det på tygbiten och nu sprutar glädjekänslor från öronen. Lime är grym, ”nu ska världen få se vad min skithund kan”- tänker jag. Om jag kände mig stark innan så var jag oslagbar nu. Tröttheten och yrseln och svagheten var borta.

Då vi säkert hade gått 800-1000 meter kände jag spåret borde svänga av åt vänster snart. Och mycket riktigt, Lime svänger och nu går vi mot målet. Men plötsligt står vi framför en mur av nedsågade grenar och ris som är upp till mina knän och på en yta som en tennisplan. Vi skulle över där men Lime kunde inte gå så hon får hoppa och hoppa och hoppa fram. Jag kan knappt gå där själv och när vi kommer fram till andra sidan av ”tennisplanen” så har Lime tappat spåret. Hon tvekan, jag tvekar, rakt fram eller snett höger över en liten väg? Fick jag gå över vägar? Vi drar över vägen och terrängen skiftar och det blir täta små granar som vi måste sick-sacka igenom. Vi går och går, hit och dit och jag får ducka, krypa, hoppa, taggbuskar går genom mina byxor och jag får låren fulla av taggar. Händerna lika så och jag börjar bli lite tveksam till ”över-vägen-projektet”.

Jag avbryter och går tillbaka till ”tennisplanen” och försöker ta upp spåret igen. Lime spårar iväg och vi går på. Efter ett tag kommer vi ut på stora vägen och jag inser att slutet borde vara här i krokarna. 50 meter till vänster om där vi kom ut ser jag spårläggarens bil och jag tänker att hon borde ligga gömd i skogen i höjd med sin bil, så jag går tillbaka in i skogen och upp mot där bilen var. I höjd med bilen kommer spårläggaren mot mig och jag frågar om hon var slutet. Nä hon var mottagare.

Vad fan var slutet då?? Jag trodde det var en person men tydligen så var det en väska. En VÄSKA muttrar jag, varför hade ingen sagt det till mig. FAN! Jag kollar på klockan och jag hade exakt 30 minuter på mig. Jag bestämde mig för att springa hela vägen tillbaka till där vi hittade tygbiten och börja om spåret därifrån. När jag kommer fram helt genomsvettig, ser jag John och Iggy på andra sidan den lilla vägen och jag frågar hur det går. Ett föremål hade de och jag tänkte om Iggy har det svårt så är detta inget lätt spår. Jag försöker göra ett nytt spårupptag men Lime svänger av och vill över vägen till Iggy. FAAAN! Vi provar igen och då skuttar ett rådjur förbi på bara några meters avstånd. FAAAN! Lime vill inte spåra mer, och jag bestämmer mig för att ta över. Panik!!!

Jag ”spårar” lite och sen får Lime spåra lite. Så håller det på och desperationen börjar komma. Jag snubblar och ramlar, jag är trött och har ont. En gren snärtade mig över läppen och en annan i höger öga så nu var synen kass på det ögat. Klockan tickar…..Nu var det 5 minuter kvar och vi var 50 meter ifrån vägen där vi slutade. Jag försökte att ta område för område och scanna av. Det tog lång tid och jag visste att vi höll över tiden. På samma ställe som vi gick ut på vägen tidigare hittar vi sedan väskan till sist. Jag öste beröm över Lime och jag kände mig otroligt lättad att vi hade hittat den till slut.

Uppe hos spårläggaren lämnar vi över grejerna och jag tar av mig stridsvästen och selar om Lime. Spårläggaren påpekar att vi är långt över tiden men så himla mycket kan det inte vara. 16:16 visar klockan. Minus 5 minuters snack och jag var 11 minuter för sen. Jag var nöjd och stolt men glad kunde jag inte vara. Vad skulle domarna säga? Inte kunde de vara så hårda, eller kunde de det?



Certprov

2014 Posted on Tue, April 01, 2014 23:48:49

Certprov del 1:

Glädjen efter att ha klarat lydnadsprovet var inte långvarig. Redan i bilen hem började jag känna mig konstig. Jeanette och Julia hade kräkts några dagar tidigare och nu åkte jag på det. Under natten mellan måndagen och tisdagen var jag uppe och spydde en hel del.Hela tisdagen var fruktansvärd. Onsdagen var inte heller bra. Jag var trött, yr hade ont i huvudet och mådde illa hela tiden. Torsdagen var lite bättre och fredagen ytterligare lite bättre. Men jag var fortfarande tveksam till om jag kunde genomföra provet. Jag bestämde mig på fredagen för att göra ett försök oavsett hur dåligt jag mådde.

Det var samling kl 10 uppe på Ravlunda övningsområde och vi började med att bygga basen. Jag hade nyligen köpt en bur(stor som f*n) och Jeanette hade fixat isolering och en presenning. Jag fick hjälp att bära grejerna från bilen och att bygga upp bur mm. Plötsligt hör man: ”HUND LÖS” och jag tittar upp. Det ser ut som en smal hoffe. Jag försöker förgäves att få det till en annan ras och någon annans hund men inser att det måste vara min skithund. Lime var ju i bilen, men när någon som hjälpte mig tog ut isoleringen som låg på det fällde baksätet så blev det öppen gata ut för Lime ut genom bagaget. Hon sprang glatt fram till en kille som tog henne tills jag kom. Cirkus-Lime var igång och jag tänkte tillbaka på våra tre tragikomiska år tillsammans.

Basen var klar och vi åt mat innan det var samling och genomgång. Under middagen var det lite stel stämning och man kunde känna av allvaret. Själv så sa jag inte så mycket då jag försökte att hålla illamåendet borta och käka och dricka så mycket som möjligt. Efter maten hälsade domarna på hundarna som gicks igenom och sattes i basen. Lime skötte sig bra.

Därefter var det genomgång och jag kände mig lite yr när jag stod upp och satte mig ner istället. Det drogs lott om vilket gäng som skulle spåra och vilket som skulle patrullera första dagen. Jag hoppades innerligt på att vi skulle få patrullera då jag knappt orkade gå 200 meter. Hur skulle jag då klara av att gå 1,6 km i tuff terräng?

Vad tror ni vi fick? Jo spår och jag deppade. Sen drogs det lott om vilket spår man skulle få och jag fick det som blev kvar….spår 2.



Lydnadsprov del2

2014 Posted on Tue, April 01, 2014 21:57:47

Platsliggningen var inte godkänd än och måndagen innan cert-helgen var det dags. Provet skulle börja kl 18 och Leif Borgenlöv var återigen domare. Jag kom en timme tidigare för att träna och rasta Lime. Mina kurskollegor Håkan och Louise var på plats och jag börjademed linföring direkt och Louise kommenderade.

Vi körde en minut och sen kommenderade hon platsläggning och jag gjorde mig klar. Kopplade loss…….skulle Lime sticka? Nej hon låg fint kvar och på kommandot ligg slängde hon sig så snabbt ner på marken att jag trodde att hon stack iväg. Sen traska jag ut 50 meter och Lime låg fint. Jag var lugn som en filbunke och drömde mig bort litegrann. Fiskmåsar flög förbi och höll liv några (20-40 m) bakom Lime. När en fasan började lunka fram i samma område blev jag lite lite nervös men Lime låg kvar. Efter fem och en halv minut fick jag kommandot att återgå och då hade lime legat med huvudet i backen nästan hela tiden. Jag var nöjd och glad att det funkade så bra. Nu skulle det bara funka när domaren var på plats också. Louise bad mig träna lite själv och det gjorde jag lite innan jag tog Lime på en kisserunda. Då ser jag Leif stå och prata med Louise borta vid parkeringen och jag tänkte att det var ju synd att han inte var här för fem minuter sedan.

När Lime var färdigkissad fick hon hoppa in i bilen och jag gick bort och hälsade på Leif. Då visar det sig att han har varit här hela tiden och stått på avstånd och bedömt platsliggningen. Allt för att jag inte skulle vara nervös och påverka Lime. Grymt snällt och en genialiskt plan. Stort tack till Leif som gav mig mer än en chans och tog sig tid att komma och bedöma. OCH ett stort tack till Louise som har coachat och pushat mig och Lime. Utan hennes hjälp och engagemang så hade det aldrig varit möjligt. Tack!

Nu var det 5 dagar till certprovet. 🙂