Vi körde och vi körde. Det var en bra bit ut och jag en kurskamrat som heter John och hans hund Iggy körde ut och hade spårområde 1 och 2 som låg bredvid varandra. John var först ut och sen var det då min tur. Domarna som såg barska ut kom fram och jag skulle koppla om Lime och börja gå patrullstig för att göra ett spårupptag. Då baspersonalen inte var nöjd med Limes halsband och koppel så var halsbandet utbytt till en strypkedja och jag var osäker på hur jag skulle koppla om till icke stryp så Teddy (kursledaren) hjälpte mig. När han kopplade om sa han att vi inte vill ha för löst koppel så Lime kunde sticka iväg på en egen utflykt och då frågade den ena domaren om hon brukade rymma. Jag sa att det hade hänt men att hon alltid kom tillbaka…………när hon var färdig. Då röt den ena domaren till i stil med att det minsann var ett dåligt ledarskap jag hade. Jag valde att inte kommentera tillbaka utan började patrullen. När Lime letade spår gick jag och funderade på halskedjan. Iaf så hittar Lime spåret och jag gör tecken till domarna. Efter några meter vänder Lime och följer spåret åt andra hållet och Teddy säger att jag ska följa henne. Sen gör vi halt, går ner i låg ställning, kopplar om och sen säger domarna tack och hej. Nu var vi själva och hade 1,5 timmar på oss att hitta minst 1 av 3 föremål och slutet.

Nervositeten stiger……..och vi går iväg. De första 100-150 meterna är mer eller mindre raka spåret utan några konstigheter. Sen stöter vi på en vägg av ”energiskog” som är i min höjd. Smala täta grenar överallt. Jag tänkte att det var för snårig för att någon människa kan ha gått igenom där och börjar fundera på om Lime redan har tappat spåret och gått över på viltspår. Jag gör halt och Lime går i en stor cirkel runt mig men in i samma spår och vill plöja igenom grenarna och jag hänger på. Grenar piskar mig i huvudet och på kroppen jag får hålla båda armarna framför huvudet för att inte blir allt för skada. Jag känner mig mörbultad och trött…..”fan att jag är sjuk och har jag redan gett allt”, tänkte jag. Då lättar snårigheten upp och jag ser att Lime stannar och står över någonting. Det är nästan så att jag får tränga mig fram för att se vad det är. Jag tyckte att jag hade skymtat en pinne precis innan Lime dök över den. EN PINNE MED TEJP PÅ!!!, vad står det? SPÅR 2 blablabla. Jag hinner inte läsa mer förrän jag inser att det är första apporten. POW! Jag berömmer Lime samtidigt som kroppen fylls av adrenalin och jag känner mig stark som stålmannen. ”Fan vi kommer klara detta” tänker jag. Allt vi behövde var slutet. Vi dricker lite vatten och sen drar vi vidare. Terrängen är lätt och öppen. Vi går länge……..nästan för länge, och vi kommer närmare och närmare en liten skogsväg som vi går parallellt med. Men Lime är noga med vilken sida hon går runt träd så jag känner att vi är rätt på det och BOOOOOM, en tygbit och Lime stannar och markerar lika bra som på den första.

SPÅR 2 står det på tygbiten och nu sprutar glädjekänslor från öronen. Lime är grym, ”nu ska världen få se vad min skithund kan”- tänker jag. Om jag kände mig stark innan så var jag oslagbar nu. Tröttheten och yrseln och svagheten var borta.

Då vi säkert hade gått 800-1000 meter kände jag spåret borde svänga av åt vänster snart. Och mycket riktigt, Lime svänger och nu går vi mot målet. Men plötsligt står vi framför en mur av nedsågade grenar och ris som är upp till mina knän och på en yta som en tennisplan. Vi skulle över där men Lime kunde inte gå så hon får hoppa och hoppa och hoppa fram. Jag kan knappt gå där själv och när vi kommer fram till andra sidan av ”tennisplanen” så har Lime tappat spåret. Hon tvekan, jag tvekar, rakt fram eller snett höger över en liten väg? Fick jag gå över vägar? Vi drar över vägen och terrängen skiftar och det blir täta små granar som vi måste sick-sacka igenom. Vi går och går, hit och dit och jag får ducka, krypa, hoppa, taggbuskar går genom mina byxor och jag får låren fulla av taggar. Händerna lika så och jag börjar bli lite tveksam till ”över-vägen-projektet”.

Jag avbryter och går tillbaka till ”tennisplanen” och försöker ta upp spåret igen. Lime spårar iväg och vi går på. Efter ett tag kommer vi ut på stora vägen och jag inser att slutet borde vara här i krokarna. 50 meter till vänster om där vi kom ut ser jag spårläggarens bil och jag tänker att hon borde ligga gömd i skogen i höjd med sin bil, så jag går tillbaka in i skogen och upp mot där bilen var. I höjd med bilen kommer spårläggaren mot mig och jag frågar om hon var slutet. Nä hon var mottagare.

Vad fan var slutet då?? Jag trodde det var en person men tydligen så var det en väska. En VÄSKA muttrar jag, varför hade ingen sagt det till mig. FAN! Jag kollar på klockan och jag hade exakt 30 minuter på mig. Jag bestämde mig för att springa hela vägen tillbaka till där vi hittade tygbiten och börja om spåret därifrån. När jag kommer fram helt genomsvettig, ser jag John och Iggy på andra sidan den lilla vägen och jag frågar hur det går. Ett föremål hade de och jag tänkte om Iggy har det svårt så är detta inget lätt spår. Jag försöker göra ett nytt spårupptag men Lime svänger av och vill över vägen till Iggy. FAAAN! Vi provar igen och då skuttar ett rådjur förbi på bara några meters avstånd. FAAAN! Lime vill inte spåra mer, och jag bestämmer mig för att ta över. Panik!!!

Jag ”spårar” lite och sen får Lime spåra lite. Så håller det på och desperationen börjar komma. Jag snubblar och ramlar, jag är trött och har ont. En gren snärtade mig över läppen och en annan i höger öga så nu var synen kass på det ögat. Klockan tickar…..Nu var det 5 minuter kvar och vi var 50 meter ifrån vägen där vi slutade. Jag försökte att ta område för område och scanna av. Det tog lång tid och jag visste att vi höll över tiden. På samma ställe som vi gick ut på vägen tidigare hittar vi sedan väskan till sist. Jag öste beröm över Lime och jag kände mig otroligt lättad att vi hade hittat den till slut.

Uppe hos spårläggaren lämnar vi över grejerna och jag tar av mig stridsvästen och selar om Lime. Spårläggaren påpekar att vi är långt över tiden men så himla mycket kan det inte vara. 16:16 visar klockan. Minus 5 minuters snack och jag var 11 minuter för sen. Jag var nöjd och stolt men glad kunde jag inte vara. Vad skulle domarna säga? Inte kunde de vara så hårda, eller kunde de det?